zunphoto

Vi har fler läsare nu än någonsin! Superkul att se att antalet unika besökare är fler är någonsin. Det enda tråkiga är att inte lika många följer oss vi Bloglovin. Klicka på ikonen här till höger för att följa oss!
Tack till alla som håller koll på oss :-)

Tänkte börja detta inlägg med att försöka lösa ett problem som vi nog alla kan relatera till, hundägare eller inte. Har ni någon gång sett eller upplevt att en hund skäller vid ett hundmöte? I bet you have!

Hundmöte
Tänk dig scenariot att du går längs en väg, plötsligt får du syn att en annan hund med matte kommer att komma rakt mot er. Möta er och gå förbi er. Har du någon gång upplevt eller sett en hund dra omkull sin matte vid ett sådant möte? Skällt hysteriskt eller rent av blivit aggressiv? Det har vi nog alla.

Min syn på denna situation.
Hunden får syn på den andra hunden och börjar fundera på hur matte och han ska hantera denna situation. Hunden känner det redan åtsittande kopplet som snabbt kortas upp. Mattes spända händer tyder på att det finns något som kan bli läskigt, men jag ska skydda oss, tänker hunden. Den kommande hunden, närmar sig med stormsteg och då böjar matte skrika och det är ett tecken på att nu är det dags. Vi skrämmer bort dem tillsammans!

Ett lite humoristiskt sätt att se på det givetvis. Men ni förstår principen, hunden och matte måste börja komunicera. Vi vill att hunden ska börja associera ett hundmöte med något positivt, en godbit, boll eller klapp. Vår lösning här är att så fort möjligt vända hundens "läskiga känsla" till förhoppning.

Min lösning på problemet.
Du ska nu försöka bygga upp en positiv förhoppning hos din hund. Så fort din hund får syn på en annan hund ska du ta fram din (om du inte har en, köp en!!!) klicker. Med denna ska du klicka och berömma när din hund vänder sig emot dig när du kallat dess namn. Och skulle inte hunden tycka att du är tillräckligt rolig och inte vända sig mot dig så hem och öva mer. När hunden hör sitt namn ska den tänka "3-rättersmiddag på Grand" ;-)

I en ganska stor pinscherblogg började jag för en vecka sedan en disskussion angående pinschers mentalitet. Då jag inte är en stor beundrare av det ordet gjorde jag snabbt ett avtryck på sidan. Jag tänker inte offentligöra den disskussionen men det fick mig att börja fundera mycket över min egen hundlära.

Jag har suttit mycket och läst om Anders Hallgren på sista tiden. Och förstått att mycket har hänt sedan 1970 talet i hundsverige. Vi har kommit en bra bit på vägen och vi förstår att hundar har känslor, socialt behov och ett stort behov av mental stimulering. Men av någon konstig anledning finns mycket av problemen fortfarande kvar. Vardagliga problem och mer komplicerade "beteendestörningar".

Jag tänkte dela med mig lite av mina egna erfarenheter och kunskaper. Och även ge råd & hjälp i den  mån jag kan. Kom gärna med era egna "problem" & "funderingar" så ska jag försöka lösa även dessa ;)

Som en inledning till de kommande inlägg med "vardagliga hundproblem" tänkte jag ta upp min egen ideologi för att underlätta tankesättet gällande lösningarna på problemen.

Hundar tänker i känslor.
När vi möts av ett problem med vår hund vill vi gärna åtgärda probemet. Vi vill helt enkelt ändra hundens agerande och handlande. Som att göra utfall, skälla, dra i koppel osv. Det vanligaste tankesättet är kort och gott - vad ska vi göra när hunden t.ex. skäller?
Jag vill nu introducera er (för er som inte redan gjort det) för ett nytt sätt att tänka. För att förstå problemet måste vi förstå hur hunden känner i situationen. Inte hur den tänker eller faktiskt agerar utan hur den känner. Är den rädd, glad, osäker, överlycklig m.fl? Det är med dessa känslor vi kan arbeta med, vi kan antingen förstärka dem eller ignorera dem. När vi vill åtgärda ett problem hos hunden ska vi alltid försöka tänka såhär:
- vad ska vi göra för att hunden inte ska skälla?
För att logiskt sätt när skadan redan är skedd finns inte så mycket att göra åt själva problemet. För problemet har redan skett.  

Det var en kort introduktion inför mina kommande inlägg med "hundproblem". Skriv gärna era egna funderingar eller problem som kommentar på inlägget eller maila gärna honheter.iisa@hotmail.com

Jack får syn på skällande hundar

min vackra lampa från IKEA

Choklad är mums!


Maja med sin äggröra-klump




Maja läser i boken för Emilia <3


Jack fick en hejdå-kram av Maja

Enda gången Cesar Millan även kallad "The dog whisperer" är tillåtet att visas i vårt hem på vår tv, det är när Jack vill titta på tv. Med detta sagt kan ni nog förstå innebörden av rubriken till dagens inlägg.

Aldrig har jag blivit så förvånad över hur sveriges befolkning kan lockas med och beundra hans brutala "rehabilitering" av hundar eller problemhundar. När till och med  Hundsport skriver vilket vansinne det är med hans dressyrhalsband som skall placeras bakom hundens öron ,där dessutom väldigt känsliga nerver sitter, och som sedan ska användas i form av "ryck". Ni förstår själva hur farligt detta är, det är så pass farligt att rycket kan skada din hund riktigt illa. Jag tycker att en sådan känd tvprofil som Millan borde veta bättre än att utsätta hundar för denna misshandel. Läs mer om detta hemska halsband här!

Men det jag tycker är värst är att Sverige är riktigt duktiga på hundar. Vi är faktiskt med på topplistan över den senaste utvecklingen inom hunden. Vilket vi borde ta vara på och vara stolta över och INTE hoppa tillbaka 20 år och dras med trenden där allt generaliseras och förskönas. Klipps och redigeras så allt ser busenkelt!

Vi ska vara stolta över flera av våra egna, svenska, välutbildade hundikoner som Anders Hallgren, Eva Bodfält m.fl.

Hade kunnat i skriva i timmar om detta ämne. Men nöjer mig med en litet kort & konstist inlägg :)

kolla in spännfisen!

Som jag skrev i föregående inlägg är lycka för Emilia lättare att finna än för många andra. En av de sakerna hon älskar är vatten! Förutom att dricka, det tycker hon inte om. Men att leka med, sitta i, plaska med händerna, spilla ut och framför allt bada i, det är riktigt kul!

Någon som också tycker att det är riktigt kul när Emilia badar är Jack. Han skuttar och biter i vattnet när Emilia plaskar. Och Emilia har lika roligt åt honom :)

Jag har fantastiska nyheter! Jag har lyckats filma Emilias första riktiga skratt! Det går inte att ta miste om att det är ett riktigt härligt gurglande barnaskratt. Funderar på att lägga ut den här, eller vill man behålla sådant för sig själv?

I torsdags var vi på öppna förskolans babycafé. En helt underbar kombination av sång, lek, fikasugna mammor och busiga barn :-) Emilia hade så kul! Under sångstunden stod hon och skrek rätt ut av lycka. 

Jag brukar ofta fascineras av hur enkelt Emilila har för att uppskatta och bli glad för saker. Tänk om alla människor kunde bli lika glada när de ser sin partner när de vaknar varje morgon som Emilia blir när hon ser mig. Hennes lyriska ögon, likt en pillimarisk ekorre ;-)

Eller som när jag börjar sjunga hennes favoritsång, frågar henne om var lampan är eller när jag sträcker fram mina händer för att låta henne ta stöd och ställa sin upp. Den lyckan är svår att förklara, för den är så ren och så ärlig.

Ingen kan heller bli lika besviken eller ledsen för så små saker. De ledsna ögonen när hon förstår att jag inte kommer plocka upp henne från golvet utan fortsätter att diska, eller när hon ramlar, hör min eurovoice på högtalaren eller när hon inte få kladda med sina händer i matskålen.

Dessa kontraster skapar denna härliga lilla person. Henne delar jag mitt liv med, henne och Jack givetvis. De är min familj. "O det är jag rätt nöjder med" :-)

Då det är nästan 3 mil mellan mormor &moster Maja och oss blir det mer
 sällan vi träffas. Och det tycker vi är synd för vi saknar er!

Känslan när man klickar på spara på en bild som man är riktigt stolt över, det är gott de :) Detta får bli Emilias 9 månadersbild. Jag funderar starkt på om detta ska få bli förstoringen som ska få pryda min ena vägg i vardagsrummet. Bredvid en förstoring på mitt andra hjärta.

Emilia 9 månader